FRRO

Igår begav vi oss åter till FRRO för att ansöka om exit visum för mej och Alex. Vi hade hört att det skulle ta många timmar så vi packade med oss massa snacks och dricka för att försöka överleva dagen. Men vi har även fått tipset att ibland så låter de en glida före om man har ett barn som gråter. Så när vi kom dit registrade vi oss och fick könr 15, på skylten lyste nr 3. Som en klocka började V gråta för han var en riktig tröttmössa , hann nog inte gå 5 minuter förens en man kom fram och fråga vilket nr vi hade och lät oss gå direkt fram till disken!!! Hallå hur rädda blir vi inte när det för en gång skull går smidigt här i Indien?!?
Alex fixade med papprena och jag försökte underhålla V så gott jag kunde, han lyckades slumra till lite i bärselen men var såklart orolig vad som hände runt om honom.
Efter allt var klart (tog kanske runt 30 min) så åkte vi till CARA (d indiska adoptionsmyndigheterna) för att hämta upp ett bekräftelse mail. De hade inte fått mailet ännu men sa till oss att inte bli oroliga utan att vi kunde hämta det imorgon, men det var rätt häftigt att se vart våra adoptionsdokument varit inne och vänt, sliten byggnad och vakter på varje våning med stora vapen.

Så idag är Alex och hämtar (förhoppningsvis!!!) våra dokument så vi kan flyga hem imon. Hem ljuva hem vad vi längtat efter att komma hen till alla❤️

Träbilarna vi gett V i månadsgåva var roliga.....

För man kan juh kasta dem!!😉❤️

Duvorna utanför hotellfönstret får sej en utskällning titt som tätt.